Här näst väntar takmålning, elementmålning, tapetsering och golvläggning. Vi gör framsteg och det tack vare alla fina själar där ute som lägger ner sin lediga tid på att hjälpa oss att få det färdigt så snart det bara går.

Nu är vi hemma i Kiruna igen. Vi slapp den värsta kylan och skönt var väl det, dock verkar min volvo här i Tuolluvaara fått uppleva den väldigt hårt och ser mest ut som en igloo på hjul just nu. Den ska bli trevlig att starta senare ikväll. Och där vill jag understryka att jag skämtar.

Idag har jag packat ner massvis med kläder och saker i min minsta resväska och jag sitter fortfarande helt häpen och tittar på den, den borde sprängas snart eller något. Så mycket som jag har tryckt ner där får inte plats i en så liten väska, i alla fall inte om man heter Caroline. Men kanske lärde jag mig att packa ordentligt i Asien ändå... Av den hittills osprängda, men fullproppade rullväskan att döma, har jag visst det. Inte fy skam och väldigt behändigt när man bara ska vara borta i några dagar.

Idag åker vi till Göteborg.

Pojkarna har kommit, vart här ett tag nu och vi har hunnit med en hel del äventyr. Förutom de två dagarna jag vimsade runt med feber har vi äventyrat på moppe och sett mer av denna vackra ö (Koh Tao, jag vet, det är rekordlänge på en plats), latat på stranden, badat mer än på hela resan och de som inte hade feber här om dagen (alla utom jag) har åkt linbana.

Imorgon kommer min resekompanjon tillbaka med pojkarna i släptåg. Min och Annas myssemester är i och med det över, eller den tog väl slut redan kring frukosttid igår. Här på Koh Tao blir vi nog i en vecka till, jag och Anna ska passa på att dyka någon sista gång nu när vi ändå är i ett dykparadis och pojkarna vill förmodligen strandhänga och tina upp sina vinterkroppar lite innan vi fortsätter. Men vi får se, vi får se. Våra planer blir sällan som våra planer ser ut från början.

UBUD

Imorgon lämnar Anna mig för några dagar så idag har vi bytt boende till ett lite billigare som ändå har likvärdig standard plus tv och kylskåp, rena fyndet enligt oss. Jag drog i samma veva på mig ännu en skada i form av skrapsår på benen och vänster fot (trillade ner för en trappa med all min packning). Jag får ta och lugna ner mig nu.

I Angthong National Park.

Vid den här fina stranden bor jag och Anna. Vid den här fina stranden är det snart bara jag som bor, för Anna tänker lämna mig. Men no worries, vi är inte osams, hon ska bara pendla fram och tillbaka till Bangkok för att hämta hit pojkarna. Det kändes mer värt för mig att strandhänga själv i några dagar än att spendera dem på en rutten thaibuss utan AC (okej, bussen lär vara fin och ha AC men ändå). Så jag struntar i att vara trevlig och vinka hej på flygplatsen och välkomnar dem när de väl har kommit till Koh Tao istället.

Imorgon är det nyårsafton och stämningen är på topp. De har värmt upp oss (läs: skrämt ihjäl oss när vi ligger och sover mitt i natten med att fyra av ett dussin fönsterskakarraketer) med fyrverkerier varje kväll sedan dagarna innan julafton. Det är rätt trevligt, så nu har vi stora förväntningar inför morgondagen.

Dagens väder är en ren besvikelse, men på 92 dagar får vi väl räkna med att solen ska gömma sig bland molnen några av dem, nu är det dock femte dagen i rad och det börjar bli tråkigt. Dödstrist faktiskt. Vi försökte oss på stranden ett tag, men vågorna förde ett fruktansvärt oväsen och vinden vägrade att sluta blåsa, det var som om någon hade satt på fläkten på femman och riktat in den rakt på oss. När det inte är supervarmt ute är inte femmans blåshastighet särskilt behaglig, det blir nästan lite kallt. Fy så bortskämda vi har blivit.

Men hur som helst, efter vår minst sagt värdelösa frukost hoppade vi på moppen och körde mot ett tyskt bageri som vi sett efter vägen upp mot övre delen av ön. Tanken var att vi skulle kompletera müslikatastrofen och få i oss något ordentligt innan vi åkte till stranden. Vi beställde varsin salamimacka, fick höra att väntetiden på nybakat bröd var 30 minuter och vi tänkte att det inte var så farligt, att nybakat kan vara trevligt att få på självaste julafton och att vi kunde läsa våra böcker under tiden för en halvtimme är ju ingenting. Men 30 minuter förvandlades till över 90 minuter innan vi insåg att de glömt vår beställning, så vi gjorde en ny i hopp om att de där mackorna skulle vara jävligt goda och fick dem till lunch istället. Och visst var mackorna goda efter 6 veckor med toast, toast och ännu mer toast.

Maya Bay.